Vem agerar när alla faciliterar?

En av de stora utmaningarna som vi står inför är inte enbart de stora och apokalyptiskt reella farorna som hotar vår planet - klimatförändringar; krig samt globala pandemier - utan hotet från zombie ortodoxier.

Detta är ett begrepp som jag lånar från Geoff Mulgan (2019). Zombie ortodoxier innebär att strukturer överlever trots att de inte längre fyller någon funktion eller ej längre är ändamålsenliga. Vad som krävs är att lämna dessa levande döda bakom oss, då de hindrar oss från att bidra till förändringar som behövs för att rädda vår planet. Alltför länge har mänskligheten haft ambitionen att tygla naturen snarare än att på allvar inse att vi, oavsett om vi vill det eller ej, är en del av ett ekosystem. Tyvärr finner vi liknande tendenser i andra sammanhang, att vi försöker tygla och kontrollera, snarare än att ingå och arbeta med. Dessa zombie ortodoxier leder även till att tjänstepersoner riskerar att zombiefieras (Gabrielsson et al. 2021). Detta innebär att vi får medarbetare som tvingas in i arbetssituationer som skapar viljelöshet och upprätthållande snarare än att stärka hantverksskicklighet. En ny socialtjänstlag är på gång och kommunala socialtjänster har redan påbörjat arbetet med att gå från socialtjänst till sociala tjänster. Socialarbetare har även i vissa kommuner börjat arbeta mer som facilatorer. Här kan säkert finnas en potential, men om alla förväntas facilitera, vem är det egentligen som agerar?

Det finns ett momentum. Innovation i offentlig sektor har kanske aldrig tidigare varit så avgörande som nu, men detta förändringsarbete behöver samskapas med andra aktörer som inte bara bjuds in utifrån tokenistiska principer, utan i sammanhang med förutsättningar att mötas på lika villkor. För att detta ska bli möjligt krävs det att vi fokuserar lika mycket på exnovation som innovation. Vi behöver skapa strukturer, skelett, utanför ordinarie organisationskroppar för att tillåta att det ännu ej tänkta kan få fäste. Låter vi allt inrymmas i de strukturer vi redan har riskerar själva köttet, innehållet, att inkorporeras i de levande dödas värld. Exnovera innebär att fasa ut, att ge plats åt det nya, att kanske till och med växla ned för att på nytt kunna växla upp. Ecosociala innovationer kommer att kräva nedväxt. Mer innovation inom offentlig sektor kan bidra till en hållbar omställning, men det är inte tankar om framtiden som skapar dessa förutsättningar, utan det är handling och engagemang i nuet som gör det möjligt att bygga inkluderande samhällen. Samhället må ha tid att invänta nya byggnader, med de som saknar ett hem är väntan ett helvete. Beth Simone Noveck (2021) menar att vi behöver sju färdigheter för att lösa samhälleliga problem; att kunna definiera problem, att kunna tänka analytiskt utifrån data, människocentrerad design, kollektiv intelligens, snabb granskning att tillgänglig kunskap, starka partnerskap samt förmågan att utvärdera vad som faktiskt fungerar (Noveck 2021, s.13). Om vi nu identifierar att vi faktiskt rider på en död häst; det bästa vi kan göra är att kliva av (Rønning & Knutagård 2015)!

Skrivet av Marcus Knutagård, docent och universitetslektor, Lunds universitet