Alarmisten varnar och kommer med förslag

Alarmisten varnar och kommer med förslag: Stärk demokratin och den sociala hållbarheten genom att skära bort kostnader för interna utvecklare i era kommuner och sätt istället era medel i samhällsentreprenörer och forskare.

När det gäller investeringar talas det ofta om ’portföljteori’. Denna teori har många uttolkare, men i grund och botten handlar det om att sprida riskerna i sina investeringar. Om du vill bygga upp en investeringsportfölj är det bra att lägga vissa delar i aktier i börsnoterade bolag, vissa delar i råvaror, vissa delar i räntepapper och så vidare.

Motsatsen till ett portföljtänkande är att ”lägga alla ägg i samma korg”. Här visar historien om och om igen att detta medför stora risker då omvärlden kan förändras snabbt. De som till exempel valde att lägga alla sina pensionsbesparingar i svenska IT-bolag i slutet av 1990-talet vet att det på kort sikt innebar stora vinster, men att det också gick förlorat på kort tid.

Det pågår just nu två mycket påtagliga kriser och vi är troligen (hoppas vi alla) på väg att lämna en annan stor kris bakom oss. Tidigare i vår släppte FNs klimatpanel den senaste i raden av rapporter som pekar på att jorden påverkas mer än vi hittills förstått av klimatförändringarna. För drygt två månader sedan invaderade Ryssland Ukraina i ett oprovocerat invasionskrig. Samtidigt lämnar vi, vad vi vet nu, den mest intensiva fasen av Coronapandemin bakom oss.

Det har sedan länge funnits organisationer och personer som pekat på dessa risker. WHO har under ett decennium pekat på att en pandemi stått för dörren. Flertalet bedömare har vid flera tillfällen varnat för Rysslands nya utrikespolitik och Europas energiberoende. Och forskningsrapporter och opinionsbildare har sedan 1970-talet påpekat riskerna med klimatförändringar.

Ofta har dessa röster viftats bort som ”alarmister”. Och visst är det tröttsamt med människor och organisationer som stör den annars välfungerande ordningen med sina analyser och idéer? Det kräver engagemang att bemöta grundade argument och kunskap.

Jag är en självutnämnd ”alarmist” vad det gäller vårt demokratiska system och hur vi nu skapar ett samhälle där fåtalet samlar på sig makt och inflytande på bekostnad av flertalet. Vi bygger medvetna och omedvetna murar som grusar möjligheterna till ett samhälle där alla kan bidra.

De kommande decennierna kommer att präglas av genuin osäkerhet och vi har inte längre råd att lägga alla ägg i samma korg. Vi behöver diversifiera inflytandet i samhället och skapa riktiga möjligheter för människor att delta och bidra till samhället.

En återkommande lärdom från forskningsprojekt som rör delaktighet och samskapande är att kontexten spelar roll. Det är idag populärt i svenska kommuner att ta koncept som fungerar på andra orter (gärna New York eller London) och sedan försöka lösa problem i svenska kommuner med de verktyg som de arbetat fram. Avsikterna är säkerligen goda och tanken är att ”lära av de bästa”. Problemet är bara att detta sällan (eller i princip aldrig) fungerar eftersom den kulturella, sociala, politiska och ekonomiska kontexten skiljer sig väldigt mycket mellan, säg en storstad i USA, en mellanstor stad i Sydafrika och en liten kommun i Sverige.

Några som däremot ofta har väldigt bra koll på de problem som finns i svenska kommuner är de som själva bor i de städer och områden där problemen finns. En annan grupp som tenderar att ha bra koll på vad som fungerar och inte fungerar är forskare. En grupp som däremot ganska sällan har exakt koll på vad som är (de verkliga) problemen i ett område, och ofta saknar koll på vad som funkar och inte funkar är tjänstepersoner i offentlig sektor. Tyvärr är sällan de två förstnämnda grupperna inbjudna när nya koncept eller lösningar ska tas fram, utan istället är det tjänstepersoner i offentlig sektor som gör det mer eller mindre på egen hand.

Mitt förslag är ganska enkelt. Vi har under större delen av förra århundradet och början av detta lagt alla ägg i korgen offentlig sektor. Låt oss diversifiera den korgen en aning!

Om en kommun skulle sätta av trettio procent av alla utvecklingsmedel som idag går till utvecklare/innovationsledare/projektledare i sin kommun till drivna samhällsentreprenörer och forskare med uppgiften att skapa ett mer socialt hållbart samhälle är jag övertygad om att vi skulle se goda resultat på väldigt kort tid. Ge satsningen en chans på tio år och gör sedan en rejäl utvärdering. Min gissning är att resultatet skulle överträffa även de vildaste förväntningar någon skulle våga ha.

Så, alla ”realister” där ute i kommunsverige, antar ni utmaningen att få tysta en ”alarmist”? Om tio år skulle vi kunna ha ett svar att faktiskt diskutera. Vilken kommun vågar gå först?

Skrivet av Magnus Adenskog, fil. dr. i statskunskap och affilierad forskare vid Social Urban Innovation, Lunds universitet