Är vi på väg mot internationell anarki igen? “Den regelbaserade världsordningen” och den liberala demokratins kräftgång

När USA:s president Donald Trump höll en presskonferens tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington den 4 februari presenterade Trump en lösning på konflikten kriget i Gaza “USA kommer att ta över Gazaremsan och vi kommer att göra ett jobb med det också. Vi kommer att äga det”. Det är ett minst sagt kontroversiellt förslag som går emot alla internationella principer och lagar om hur stater bör agera. Samtidigt är det ett helt logiskt uttalande i den samtida globala kontexten. Att detta är ett frånsteg från den så kallade “regelbaserade världsordningen” är uppenbart, frågan är dock vad alternativet är?

Under de senaste veckorna har begreppet “den regelbaserade världsordningen” förekommit i ett flertal debatter och analyser. Detta lite trubbiga begrepp har fram till ganska nyligen främst varit av intresse för akademiker och personer som arbetar inom det internationella systemet. Men nu, efter Putins invasion av Ukraina, Israels nonchalerande av FN:s uppmaningar i kriget i Gaza och nu Trumps tal om att ta över Grönland, Panamakanalen och möjligen Gaza så dyker begreppet upp i analyser av börsen, runt köksbord och på kultursidorna.

Begreppet “den regelbaserade världsordningen” är både brett och djupt, men syftar i sin kärna till FN-stadgan och det internationella regelverk med tillhörande institutioner som byggdes upp efter andra världskriget. Efter kriget var världen mer eller mindre överens om att “detta aldrig fick hända igen”, varpå världens länder gick samman och bildade institutioner som FN, Världshälsoorganisationen, Internationella valutafonden, Internationella brottsmålsdomstolen, m.fl. Syftet var att skapa en regelbaserad världsordning där stormakterna inte kunde dominera de små staterna genom sin makt i form av rikedom och militär styrka.

Den regelbaserade världsordningen har skapat en lång period av relativ fred men har långt ifrån varit perfekt.

Eftersom internationella organisationer bygger på frivillighet byggdes det dock redan från början in problem i dessa institutioner. FN har många gånger under dess existens blivit lamslaget genom konstruktionen som ger säkerhetsrådet, vars permanenta medlemmar är stormakterna, vetorätt i alla frågor.

Ett annat “problem” har varit att världsordningen har grundats på, låt oss lite slarvigt kalla det för, “västliga idéer”. Utöver mänskliga rättigheter så kom också begrepp som rättstat, frihandel, yttrandefrihet och medbestämmande in i idén om hur världen borde fundera. Detta har inte gillats av alla länder, varför systemet kritiserats för att gynna västliga länder.

Men det var faktiskt varken Putin eller Trump som var de första att på allvar sätta krokben för denna världsordning. Det finns flera kandidater, men jag skulle ändå datera det första allvarliga brottet med denna ordning till den 19 mars 2003. I ett brev (publicerat i W:s självbiografi ”Decision points”, 2010) som George W. Bush skrev till sin far George H. W. Bush inför invasionen av Irak, som var en hämndaktion efter terrorangreppet den 11 september 2001, hittar vi formuleringen: “Jag vet att jag fattat rätt beslut och ber att få kommer att behöva förlora sina liv. Irak kommer att bli fritt, världen kommer att bli säkrare” (min översättning). Vad detta beslut innebar var att gå emot FN:s krav på återhållsamhet och tvärtom välja att gå in i Irak militärt med syfte att störta Saddam Hussein. Under hösten 2004 gick dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan ut och deklarerade att invasionen var olaglig utifrån FN-stadgan.

Vad detta ledde till var att världens autokratier nu fick ett nyckelargument för hur de kunde runda de internationella institutionerna och bedriva en aggressiv utrikespolitik utan att behöva förvänta sig några falska repressalier. Plötsligt gick det upp för alla att “there’s no rules” som George W. Bush själv uttryckte det på en presskonferens veckan efter 11 september 2001. Om inte USA, som designat reglerna, följde reglerna, varför skulle någon annan göra det?

Men vad är egentligen faran med att länder väljer att gå utanför de internationella reglerna?

Den stora faran är att bakom begreppen, institutioner och organisationer döljer sig en av världens bäst bevarade hemligheter: att det internationella systemet i grund och botten är anarkiskt. Det finns ingen som egentligen styr det internationella systemet. Tvärtom är det en ständig huggsexa om vem eller vilka som bär ledartröjan. Denna huggsexa är i olika epoker aktiv eller passiv, och vi kommer nyligen från en passiv, eller relativt passiv, period (säg 1989-2014), och därför har många utgått ifrån att denna regelbaserade värld faktiskt fungerar.

Det internationella systemet har, på gott och ont, inget våldsmonopol. Det finns inga faktiska sanktioner mot stater som bryter mot reglerna.

Och om det inte finns några regler så blir det plötsligt den starkes lag som gäller. För vad hände egentligen när USA olagligen gick in i Irak 2003? Ingenting. Men, skulle en vän av ordning påpeka, det har väl blivit konsekvenser för Ryssland nu när de gick in i Ukraina? Ja, men de är sanktioner som slutits mellan länder. Inte av det internationella systemet.

När demokratierna var i majoritet i världen runt millenieskiftet fungerade det internationella regelbaserade systemet som en megafon för demokratiska ideal och spridning av mänskliga rättigheter runt om i världen. Den liberala demokratin såg ut att ha vunnit den slutgiltiga ideologiska segern. Men vad händer nu när antalet fullständiga demokratier sjunker och den ledande demokratin USA så flagrant börjar bryta mot den regelbaserade ordningen?

I sitt tal till senaten sa USA:s utrikesminister Marco Rubio att “The post-war global order is not just obsolete, it is now a weapon being used against us” och “we are once again called to create a free world out of the chaos, and this will not be easy”. Det kunde inte vara tydligare: den regelbaserade världsordningen ut, en ny världsordning in. Frågan är bara vilken?

Rubio gav inga konkreta besked i hur denna världsordning skulle komma att se ut, mer än att USA skulle fokusera på USA. Men en sak som ändå pekar ut en riktning var att tanken på att världen bestod av mänsklig familj och världsmedborgare inte bara var en fantasi, det var också en “dangerous delusion”.

Om USA:s nya världsordning är att dra sig ur internationella avtal som Parisavtalet, hota med att dra sig ur NATO, hota med att invadera Grönland och på allvar föreslå att köpa Gazaremsan, ja då är vi faktiskt riktigt illa ute. För vad kommer då de länder som redan idag har intressen att ta över andra länder göra? Varför skulle inte Kina ta över Taiwan? Eller Ryssland fortsätta sin expansion i Kaukasus? I en värld utan regler finns det ju just inga regler och då är vi tillbaka i den världsordning som rådde innan första världskriget, och det slutade ju som vi redan vet i en serie katastrofer.

Skrivet av Magnus Adenskog, doktor i statskunskap och fristående skribent